Skickade in manuset till olika förlag – hörde inget = bra tecken. Öppnar ytterdörren – snubblar över ett tungt kuvert = dåligt tecken. Borde räkna om jag har fått svar från alla förlag, men jag kan inte ta mig för.
Istället funderar jag på nästa bok. Den här gången ska jag nog tänka ut målgrupp och sen skriva. Alla skriver ju om sig själva idag, jag borde fattat att det inte håller i längden. Nästa bok ska handla om någon annan. Förslag – någon?
Om vi börjar med de bra nyheterna: jag har skrivit klart ett råmanus till boken. Totalt har jag skrivit över 40 000 ord, vilket tydligen gör att man kan kalla det en bok. Det innebär att det i princip bara är att börja jobba med korrläsning, vilket i och för sig lär ta ett tag.
Jag hann inte ens korka upp chamagnen innan jag fick brev från min handledare med de dåliga nyheterna. Det blir ingen doktorandtjänst i höst.Pust och stön och hej och hå.
Fick i alla fall ett väldigt bra tips idag från min älskling. Det är en todo-list på nätet. Otroligt soft uppfinning.
Jag har så himla svårt att erkänna att jag sitter och skriver på en bok… typ. Om någon riktade en pistol mot min tinning och frågade: “Är det så att du skriver på en bok?”, vet jag fortfarande inte om jag skulle erkänna. Jag skulle antagligen säga något i stil med: “Nja, en bok är kanske att ta i.”
För det första är det läskigt att skriva en bok eftersom det, som alltid, finns en risk för att misslyckas. Sannolikeheten är ju ganska hög att ingen vill ge ut den. För det andra känns det otroligt pretentiöst att säga att “jag skriver en bok”. Det låter mycket bättre att säga att “jag jobbar med ett bokprojekt” eller “jag håller på att pilla med en bokidé”.
Nu har jag i alla fall skrivit 75 procent av typ en bok. 29 500 ord eller 170 000 tecken. Jag undrar om det någonsin kommer bi en bok av det hela.
På tal om flashbackar och opedagogiska lärare på juristutbildningen… Satt och kollade igenom gamla tentor och uppsatser från juristutbildningen. Ville se om det stämde, som jag kom ihåg det, att lärarna var hårda i sina omdömen under första delen av utbildningen. Jag hittade det här omdömet av en uppsats från andra terminen, som väl talar för sig självt:
”Tove, den här texten håller en fruktansvärt låg nivå, jämfört med dina tidigare arbeten, och då i synnerhet PM2. Korrekturfel, sammanblandade begrepp
gäldenär – borgenär
invändning – skuldebrev
+ du verkar inte ha greppat vad ”exstingibel” och ”bestående” över huvudtaget betyder. Resonemangen är bakvända, dunkla och till stor del rent felaktiga.”
Allt vi hade fått var en titel på uppsatsen. I mitt fall var det ”Bestående och exstingibla invändningar – en principiellt inriktad skuldebrevsrättslig analys”. Vi fick ingen handledning från läraren och jag vet fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men fel var det uppenbarligen.
Satt och jobbade med min bokidé om juristrollen. Gick igenom och försökte beskriva utbildningen. Det var då de sokratiska lektionerna kom tillbaka till mitt medvetande. Jag hade förträngt dom men flashbacken var såklart oundviklig. Det är ett klockrent exempel på hur fel pedagogiska idéer kan gå när man släpper lös dem.
De sokratiska lektionerna kom in i utbildningen först under tredje terminen när vi läste sakrätt (du som inte vet vad det är har inte missat något). Intentionen med de sokratiska lektionerna var säkert bra. Vi hade en bok som heter “36 lektioner i sakrätt”, som består av domar som ska lära läsaren något om sakrätten. Han som skrivit boken heter Ulf Jensen och hans idéer är det inget fel på. Problemet är bara att han håller till i Lund och någonstans på vägen till Uppsala gick det fel.
Sokrates idé var att låta studenterna själva lista ut svaret genom att de skulle förstå sammanhanget. Genom att ställa frågor till eleverna ledde han dem med varm hand fram till svaret.
I Uppsala fanns ingen varm hand. Allt som var kvar av Sokrates idé var själva frågorna. Vår lärare i Uppsala hade dessutom kryddat modellen med lite disciplin. Efter att frågan hade ställts riktade läraren blicken ut i klassrummet och sa förnamn och efternamn på den som skulle svara. Pang – skottet var avlossat.
Det var inte bara ångestframkallande. Det fick oss att lusläsa boken med domarna. Problemet var bara att vår lärare, istället för att fråga om viktiga saker i domen, snöade in på detaljer. Det kunde vara saker som hur någon nämndeman i Tingsrätten hade röstat.
Till och med vi som bara hade läst juridik i ett år visste att Tingsrättsdomen bara var med som bakgrund. Det viktiga var vad Högsta Domstolen hade att säga i målet. Så långt kom vi dock sällan. Behöver jag säga att det där sambandet mellan domarna inte var något som vi snappade upp?
Om du är rik eller fattig påverkar sannolikheten för om du kommer att begå brott. Det kanske säger sig självt att den som har pengar inte behöver stjäla, men även våldsbrott är vanligare bland personer som har det sämre ställt.
Det här vet inte de flesta jurister. De kan precis som vem som helst anta att det är så. De har dock ingen egentlig kunskap om varför vissa begår brott och andra inte. På juristprogrammet läser studenterna nämligen inte kriminologi.
I Sverige är det bara på Stockholms universitet som du kan ta en examen i kriminologi. Det undervisas i ämnet även på andra universitet och den jurist som vill kan självklart läsa det utöver juristutbildningen, men det är inget som vi någonsin tog upp under utbildningen.
Den som ska döma andra människor måste ju rimligtvis känna till lite om vad det är som gör att människor begår brott. Har du inte sådan kunskap riskerar dina fördomar att styra besluten. I många andra länder har man fattat det här och kriminologi ingår där som en naturlig del av juristutbildningen. I Sverige kan juristerna bara gissa.
Har kommit till tredje kapitlet på mitt bokprojekt. Har ägnat hela dagen åt juristsvenskan. Är det vettigt att bara jurister förstår vad som står i lagen? Det var utgångspunkten. Men jag bara skriver och skriver, sida upp och sida ner och jag vet inte om det låter vettigt. Är det flow eller?
Det är det läskiga med att sitta och skriva helt själv och inte ha någon att bolla med. Till exempel satt jag med lagboken i famnen och räknade sidorna i trafikförordningen och äktenskapsbalken. Jag ville jämföra vilken som är längst. Jag kom fram till att trafikförordningen är 100 sidor medan äktenskapsbalken bara är 30. Ändå lyckas alla människor lära sig samtliga trafikregler medan det här med äktenskapets regler är höljt i dunkel. Ingen skulle drömma om att rådfråga en jurist innan man ger sig ut på vägen, men det står spaltmeter i tidningen om vad som gäller vid skilsmässa med bodelning och särkullbarn.
Jag vet inte ens om jag har någon poäng med dagens upptäckt. Jag menar, det kanske finns någon logisk förklaring till att det förhåller sig så. Då ska ju inte jag sitta bakom min laptop och raljera.
Är det inte konstigt. Jurister, som ofta fattar livsavgörande beslut för andra, vill ogärna säga vad de själva tycker om beslutet. Om du frågar en jurist som just beslutat att utvisa en homosexuell man till Iran, om juristen tycker att beslutet var rätt kommer du med största sannolikhet inte att få något vettigt svar.
Först kommer du få svaret att lagen ser ut så och att det inte är något att säga om. Om du pressar personen på ett svar: men vad tycker DU? kommer personen säga att det inte är den personens uppgift att tycka i frågan. Om du inte ger dig kanske du får ett svar att det är synd om det skulle vara så att den homosexuella mannen blir förföljd i sitt hemland.
Hur kan det komma sig att de som vet mest om lagen inte har något att säga om den? Det beror på att jurister tror att de inte får uttala sig i frågor. Fast riktigt sant är inte det. Experterna, de som har fina titlar, kan uttala sig och andra jurister kommer att lyssna.
Varför, varför, varför, är det så?
Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Det står det med stora guldbokstäver högst upp på väggen i Aulan på Uppsala Universitet. Jag har alltid tänkt att det är så slående likt hur det är för juristen. Det spelat liksom ingen roll vad DU tycker – huvudsaken är att du tänker som du bör.
Jag har såklart alltid tänkt att det där är bull shit. Tänka rätt kan ju vem som helst. Tänka fritt däremot det kräver ett visst mått av ansträngning och talang.
Nu sprang jag över historien bakom uttrycket idag och det visar sig att han som hittade på det där, Thomas Thorild, inte alls menade att såga fritänkare. Han menade bara det att man måste ha kunskap innan man tänker fritt.
Om han hade levat idag hade han nog fått göra en pudel för jag misstänker att jag inte är den enda som tycker att de där guldbokstäverna borde omformuleras. (Kanske något för rektorn att ta tag i, eller?)
För dig som tror att han var en hycklare och smygföraktade fritänkare kan jag meddela att så nog inte var fallet. Han tyckte nämligen att jämlikhet mellan könen var en bra idé. Inte helt oradikalt i slutet på 1700-talet misstänker jag.
Hade en Petter och vargen-aha-upplevelse när jag satt på flyget mellan New York och Seattle. Och på vägen tillbaka också för den delen.
Jag la märket till att skylten med säkerhetsbältet tändes och släktes väldigt ofta trots att det inte var särskilt turbulent. Pling, pling – upp och ner i stolen. Och nu snackar vi mycket mer än i Sverige. Ibland var de tänd långa perioder.
Kom på att det måste vara för att de är rädda för att bli stämda. Det hela fick i alla fall konsekvensen att skylten inte respekterades lika mycket som när den går igång i Sverige.
Vad jag minns brukar flygvärdinnor komma och kolla så alla verkligen har på sig bältet men inget sånt hände här.
Om i tänker oss att det är så här inom flera områden, att det finns en överdriven varningskultur. Vad får det då för konsekvenser ur ett samhällsekonomiskt perspektiv? Om ingen lyder för att det ju ändå aldrig är någon fara då blir ju sannolikheten för olyckor högre.
Vi är ganska goda kålsupare i Sverige också. Hur många kör tillexempel inte konsekvent 10 kilometer i timmen för fort eftersom det inte går att åka fast?
