(Den som) olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Nils Funckes förslag är ett spännande och ett välkommet inslag i debatten. Frågan är om det inte är ett för snävt förslag för lagstiftaren, som i sitt första förslag går betydligt längre. När Beatrice Ask presenterade lagen om olovlig fotografering på Publicistklubben i Stockholm i våras verkade hon inte så kompromissvillig.

En uppenbar skillnad mellan regeringens förlag till lag om olovlig fotografering och buggningsparagrafen är att den senare utgår ifrån att personen som gör sig skyldig till brottet befinner sig där “allmänheten icke äger tillträde” eller ett ställe som han/hon “obehörigen berett sig tillträde till”. Enligt förslaget till lag om olovlig fotografering skulle det räcka med att personen tar en bild på någon som befinner sig “inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme”. Det ligger också i sakens natur att den som buggar någon tagit sig in i lokalen som ska buggas. Så som förslaget till lag om olovlig fotografering är utformat kan däremot den som tar en bild på en intim situation mycket väl befinna sig på avstånd och använda teleobjektiv.

Regeringens förslag har fått hård kritik inte minst från journalister eftersom det är uppenbart att förslaget skulle omfatta fotografer som jobbar journalistiskt. Skulle regeringen nöja sig med Nils Funckes förslag vore det en framgång för alla som tagit journalisternas sida i debatten.

Inom ramen för etapp två ska utredningen:
Fortsätta arbetet med att överväga om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten.

Ett inspel i den debatten kom från SR under den gångna Almedalsveckan. Med vinkel “Regeringens live-tv är olaglig” presenterades nyheten att många som direktsänder webb-tv inte anmäler en ansvarig utgivare till Myndigheten för radio och tv, vilket strider mot lagen.

Som så ofta när det gäller att få grundlagsskydd för det som sägs och skrivs på nätet handlar det om att det finns regler som få känner till och därför inte tillämpar. Och även om den som lägger ut på nätet känner till reglerna uppfattas det som för krångligt eller dyrt att skaffa sig skyddet.

Den här sidan är ett bra exempel. Jag vet att jag måste anmäla den till Myndigheten för radio och tv för att den ska omfattas av grudlagsskyddet, men jag tycker inte att det är värt pengarna (2000 kronor). Kalla mig gärna snål men jag vill hellre se det som att jag är principfast. Yttrandefrihet om något ska inte vara en fråga om pengar för det gör i förlängningen att det blir en klassfråga. Nu fick jag det sagt också.

Webb-tv-exemplet är bara ett i raden på de utmaningar i form av lagtekniskt strul som yttrandefrihetskommittén lär brottas med i höst. Jag ser fram emot kreativa lösningar och som sagt lovar jag att hålla mig uppdaterad.

Den “nya” lagen träder i kraft den 1 januari 2013. Jag är principiellt för att politikerna tar juristerna i kragen och ser till att de använder modernt språk som folk förstår. På det sättet är det ett steg i rätt riktning. Men eftersom den förra lagen med det krångligare namnet klubbades igenom så sent som 1960 är det inte den lagen i landet som är i störst behov av modernisering.

Det är symptomatiskt att det införs en ny upphovsrättslag som egentligen inte innehåller några nyheter förutom att terminologin ändras. För journalisternas del var det inte länge sedan vi bara publicerades i tidningen och andra företag som till exempel Mediearkivet kunde göra pengar på att sälja tillgången till att söka i artikelarkiv (hur skulle man annars hitta artiklarna?). Så är det som bekant inte längre. Vi journalister lever i en helt ny tidålder och vi behöver verkligen en modern upphovsrättslagstiftning.

På nätet har journalister den senaste veckan debatterat upphovsrätt och huruvida journalister har rätt till ersättning när medieföretag publicerar artiklar på nätet. Se till exempel Journalistbubblan på FB. Jag tycker debatten visar tydligt  att det behövs mer än bara språkliga förändringar av Upphovsrättslagen för att göra den modern.

Många medieföretag kämpar fortfarande med att hitta vägar för att “ta betalt på nätet” (hatar det utnötta uttrycket). Kärnfrågan blir: vem ska betala notan när konsumenten får läsa nyheter gratis på nätet som är dyra att producera? Ett svar kommer förhoppningsvis att utkristalliseras snart. Kanske lagom till den nya lagen träder i kraft och då kan regeringen tillsätta en ny utredning för att hitta ett sätt att modernisera upphovsrätten i på riktigt.

Efter att ha givit boken 20 minuters skumläsning stod det dock klart. Jag kan allt det där. Men även om grunderna i källskydd, intervjuteknik och källkritik kändes som skåpmat var nervositeten inte borta. För även om jag vet hur en journalist arbetar, och  kanske ännu viktigare hur en journalist inte arbetar, är det alltid en utmaning att tillämpa kunskaperna.

För min del finns det framför allt två saker som sätter käppar i hjulen när jag ska försöka jobba så som jag vet att jag borde jobba som journalist. Det första är tidsbristen. Alla som jobbat som journalist vet vad det handlar om. Hinna dubbelkolla alla fakta pr-byrån serverat, hinna fila på de riktigt kritiska frågorna och hinna göra den där viktiga researchen. Mitt andra hinder är latheten – att aldrig bli bekväm och nöja mig när jag vet att jag kan bättre.

“Så arbetar en journalist” kom ut första gången 1999 och det märks. Jag vet att det är lättplockade poäng, men jag måste ändå ta med avsnittet om nätjournalistik eller “Elektroniska tidningar” som det heter i boken. Det hela går ut på att nätnyheter är snabba nyheter och att allt är väldigt nytt:

“Materialet i nättidningen lever sitt eget liv och reportrarna arbetar fram sina egna artiklar. Men stommen är ändå det som publiceras i papperstidningen, det är nätredaktören som avgör vad som ska finnas med. Journalisterna på nättidningen redigerar också artiklarna som läggs ut och förser dem med rubriker. Observera att samma journalistiska principer råder för publicering på Internet som i tryckta medier.”

“Så arbetar en journalist” är mycket grundläggande och bara för att den inte innehöll några nyheter betyder det så klart inte att jag är fullärd som journalist. Som tur var hade jag beställt en bok på Amazon som väntade på mig när jag kom fram till USA. Boken, som är skriven av Sally Adams, heter “Interviewing for journalist“. Rapport om den kommer senare.

“De uppgifter som ska lagras svarar – enkelt uttryckt – främst på frågorna om vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de som kommunicerade befann sig och vilken typ av kommunikation som användes. Uppgifterna får inte avslöja innehållet i en kommunikation.”

Om jag som journalist ringer, smsar eller mailar en källa kommer uppgifter om våran kontakt alltså sparas i ett halvår. Lagar som rör integriteten brukar försvaras med att “den som inte har något att dölja behöver inte bekymra sig”. Vad som glöms bort är att även personer med gott uppsåt kan ha saker att dölja, till exempel whistleblowers.

SR presenterade nyligen tjänsten radioleaks. Det är ett spännande initiativ på alla sätt. Jag är dock nyfiken på hur en tjänst som radioleaks kommer att fungera efter den första juli i år. Hur kommer källornas anonymitet kunna garanteras då? Innehållet kommer visserligen ingen åt, men “vem, när och var” kommer myndigheterna nog ganska långt med om det är känt vilka uppgifter som är på drift och vilket medium som publicerat uppgifterna. Eller?

Kommer vi få se nya kreativa sätt att runda lagen? Internetcaféerna kanske får ett uppsving, eller?

Journalistik verksamhet är tänk att rymmas inom ramen för andra stycket (se lagtexten nedan, fet text) eftersom det kan vara en “försvarlig omständighet” att vilja förmedla information till allmänheten. I kommentaren står det att det till exempel kan röra sig om en journalist som vill kunna visa att “en offentlig person i en bostad begår en mycket klandervärd handling”.

En tanke som direkt slår mig vid en jämförelse med pressfriheten i allmänhet är tidsperspektivet. I Tryckfrihetsförordningen är det den tryckta bilden/texten som kan bedömas vara till exempel förtal eller förolämpning. Här är det själva handlingen, fotograferingen eller insamlingen av material som bedöms. En annan fundering är den om vem ansvaret faller på. I förlängningen innebär förslaget att det är inte längre den ansvarige utgivaren som bär ansvaret utan fotografen som trycker på knappen. För som det står i kommentaren “gärningsmannen är den som fotograferar”.

Och jag vet det är olagligt för journalister att misshandla, hota, köra för fort och begå insiderbrott också. Och visst, det är journalisten själv som bär ansvaret, men inget av dessa brott är så tydligt kopplat till tjänsten som att knäppa av en blid.

Kommentaren:

“Vid bedömningen bör särskilt beaktas om gärningen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse, utgör ett inslag i undervisning eller vetenskapligt arbete eller la?ter sig försvaras av konstnärliga hänsyn. Ett exempel på en gärning som kan anses försvarlig är när en journalist eller yrkesfotograf fotograferar i syfte att i media kunna visa att en offentlig person i en bostad begär en mycket klandervärd handling.”

Lagtexten:

6a§
Den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och a?gnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson.
Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.
Första stycket gäller inte den som fotograferar eller annars tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Själv tänker jag tillbaka på alla lektioner i intervjuteknik och lobbyism som vi hade på JMK med Pia Moorhead Törnberg. Året var 2005 och vi var ett gäng oförstörda och påverkbara journalistsjälar som slukade all information om vår nya yrkesroll med hull och hår. Vi fick läsa om hur jordbruksminister Margareta Winberg år 2000 inför Tv4:s kamera försvarade att regeringen inte ville låta testa all kor i Sverige för galna ko-sjukan. Winberg gjorde en papegoja á la Billström helt enkelt. Jag kommer ihåg knepet som vi fick med oss för att bemöta papegojorna “ta tag i frasen och säg: jag höra att du säger (att regeringen inte kommenterar innehållet i wiki-dokumenten) men min fråga är…” Jag är tveksam om upprepningstrixet hade hjälpt i Billströms fall dock.

Kompendiet i Lobbyism innehöll också ett utdrag ur lobbyisten Peter Karaszis bok “Använd pressen”. Genom att få samma information om medieträning som de politiker och makthavare vi skulle intervju rustade Pia oss för framtida intervjusituationer. Jag tänker ofta tillbaka på ett särskilt stycke ur boken Använd pressen:

“Man skall generellt vara mycket försiktig med att förutsätta att journalisten har stora kunskaper om ekonomi och om företagens arbetsförhållanden och verksamhetsområden. Många journalister är fortfarande “halvlärda” män eller kvinnor som har hoppat av universitetsstudier relativt tidigt och kommit in i tidningsbranschen via sommarjobb eller andra tillfälligheter.”

Ett på många sätt skrattretande citat. För mig är det en sådan där tanke som ständigt finns i medvetandet. En påminnelse om hur vi journalister uppfattas av många av de leende pr-människorna. Samtidigt är det en styrka – för det finns ju ingen mer tacksam motpart än den som underskattar en.

Slutligen kan jag inte låta bli att visa min kom ihåg lista för att bemöta lobbyister. I den bästa av världar skulle man så klart som journalist alltid jobba precis såhär:

* Statistik – granska var siffrorna kommer ifrån och vem som beställt siffrorna

* PR-ansvarig = lobbyspecialist

* Anställd – redovisa kontakter med politiker och lobbyister

* Pressmeddelanden – kontakta alltid presschef och ställ frågor – varför?

* Våga vägra jippon – ta nyheten och gör egen vinkel

* Pressbilder – bara om nödvändigt

* Skicka två reportrar – multikompetens, ställ dumma frågor

(Det är alltså Pia Moorhead Törnbergs lista men den är tyvärr inte komplett för vissa punkter var så länge sedan jag skrev så jag förstår i ärlighetens namn inte vad jag menade.)

Rubriken på seminariet var “Vad innebär det att vara jurist men syssla med journalistik?” Det ligger liksom i ordet “syssla” att det är någon enklare form av arbete. Och mycket riktigt sa också Sukran att hon inte tyckte att journalist var ett riktigt jobb. Att vara jurist däremot är ett “riktigt, riktigt jobb”. Nu ska jag inte övertolka det Sukran sa för det är ju fakta att journalister inte sitter och vänder papper och fattar viktiga beslut hela dagarna och på så sätt är det kanske inget “riktigt” jobb.

Vad som jag däremot tyckte var lite skrämmande var synen på journalisten som någon som inte hade rätt att tolka och analysera det juristen sa. (Det var inte Sukran som stod för den ståndpunkten.) Analyser var journalisten inte kapabel till. På Journalisthögskolan får vi lära oss ett “grodperspektiv” som tydligen gör att vi inte kan sovra i information.

Politiker fick sig också en släng av sleven. De förstår inte juridik. Att Gustav Fridolin kom in i riksdagen som 18 åring sågs mest som ett skämt. “Honom var man ju tvungen att tala till som ett barn”.

När jag gick fram till Sukran efter seminariet för att tack för en bra presentation sa hon att “Specialkompetens är väldigt efterfrågat inom journalistiken”. Jag sa “det beror nog på vem man frågar”. Vi verkar inte ha pratat med samma personer tyvärr.

Jag hade för två år sedan förmånen att skriva en projektbeskrivning för ett doktorandprojekt om yttrandefrihet. Jag säger förmån för jag hade två veckor ledigt för att läsa och begrunda samt formulera ett projekt. Under de veckorna fick jag bittert erfara hur snårig vår yttrandefrihetslagstiftning är. Och jag vet inte ens om jag var klokare efter två veckor.

När jag hör publicister försvara grundlagen som den är med motiveringen “varför ändra något som fungerar” tänker jag på mina två veckor på biblan med näsan i utredningar. Jag undrar hur mycket tid de har lagt ner på att verkligen sätta sig in i problematiken med vår teknikberoende gamla TF. För dem verkar lösningarna så självklara, men är det verkligen så?

Det här önskar mig: kan någon förklara varför vi har en utredning tillsatt om allt är så självklart?

Och sen har jag ett nyårslöfte: jag ska läsa (läs: skumma) alla utredningar från yttrandefrihetskommittén i år. Kanske tom åka ut till Frescati, bara för att.

Men jag har ingen lust att formulera mina erfarenheter inom ramen av 140 tecken på Twitter. För mig är det som att stå på Sergels Torg med en mick i handen och ett hav av människor framför mig. Alla hör – men ingen finns där för mig när jag väl blottat mig.

Jag vet att det finns dem som får stöd på Twitter. Alla vet att det är personer med många följare. Men vad händer med oss med få följare? Hur billigt ska vi sälja våra berättelser i jämställdhetens namn?

Det heter att dem som delar med sig på Twitter är modiga. Det skulle i så fall göra mig feg. Är det fegt att välja med omsorg vem som ska se mitt innersta? Är det fegt att ha integritet? Nej, det är självbevarelsedrift. Det ironiska är att det var just brist på integritet som fick mig att inte kunna säga stop, säga nej.

Jag bejublar initiativet att #prataomdet. Visst måste vi ge brottsoffer (för det är faktiskt brottsoffer det handlar om) ett ansikte. Och visst måste vi prata om det. Frågan är hur.

Haschtaggen #prataomdet tar upp 12 tecken. Så det finns bara 128 tecken kvar att prata om det på. Mina berättelser är värda mer utrymme än så. Ibland är det modigt att vara tyst, så kalla mig inte gärna feg.

Den som vill läsa mer om #prataomdet kan läsa en intervju med Johanna Koljonen här.