Vad är en privat åsikt?

Jag har länge förundrats över alla som skriver på sina bloggar att det endast är privata åsikter de för fram på bloggen. Det är såklart bra att reda ut begreppen om någon skulle få för sig att bloggen är en del av hemsidan som tillhör företaget där man jobbar. Men oftast framgår det ju tydligt att det är en helt annan sida man är inne på.

Det är bara vissa yrkeskategorier som har den här typen av förklarande texter. Politiker som Carl Bildt skulle nog inte få för sig att skriva “här för jag fram mina personliga tankar”. Journalister är däremot bra på att friskriva sig (och vissa yrkeskategorier verkar inte våga ha egna bloggar, vilket är synd). De förklarande texterna är nästan som disclaimers som ska fria från ansvar om innehållet skulle provocera och ens yrkesställning skulle ifrågasättas. Men betyder den typen av formuleringar att personen ursäktande kan säga: “äh det där skrev jag på fritiden det ska ni inte fästa vikt vid”?

Det finns ju en del lagar som styr vad man får säga och inte säga. Till att börja med finns ju yttrandefriheten inskriven i grundlagen. Men den rättigheten begränsas av ett helt gäng lagar till exempel sekretesslagen, lagen om företagshemligheter, med mera. En annan begränsning är lojalitetsplikten som följer av anställningsavtalet och innebär att den anställde inte får kritisera sin arbetsgivare hur som helst. Jag vet inte vilken vikt domstolen skulle fästa vid en disclaimer på bloggen, vid en eventuell process och jag vill inte spekulera i det heller.

Kanske är disclaimern ett sätt att försöka värna yttrandefriheten och säga att: “som privatperson får jag minsann säga och tycka vad jag vill”, men för mig får det motsatt effekt. Jag tycker att man precis som lagstiftaren ska utgå ifrån att yttrandefrihet gäller och sedan hålla sig inom lagens gränser.

Vad är det att vara en modig journalist?

Jag har funderat mycket på juristrollen genom åren. Journalistrollen har däremot framstått som mindre komplex och därför inte upptagit min tankeverksamhet särskilt mycket. Men tiderna förändras – tyvärr. De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad som utgör en modig journalist. En sådan som skriver om kontroversiella saker trots att det leder till hot från grupper och enskilda personer.

Vi journalister har framför allt historiskt sett haft svårt att visa varför journalist skulle vara ett kvalificerat yrke. Ibland kan jag fortfarande höra personer som säger: “vem som helst kan ju bli journalist”. Det är sant att vem som helst kan skriva i tidningen, men inte alla är modiga journalister. För det krävs såklart mod och integritet, men också erfarenhet och kunskap – kunskap inom områden som källkritik, offentlighetsprincipen, etik, intervjuteknik, mediernas makt, namnpublicering, med mera, med mera.

Jag läser Erica Jungs bok Rädd att flyga (japp, det var hon som myntade “Det knapplösa knullet”). I den finns det en passus där författaren beskriver hur huvudpersonen i boken, Isadora Wing, skriver krönikor för en tidning i Tyska Heidelberg. Det är cirka 25 år sedan krigsslutet och redaktören för tidningen berättar att tyskarna inte har gjort upp med sitt förflutna. Han berättar att tyskarna älskade Hitler och att det därför inte är ärliga när de nu förkastar allt han gjorde. Det är fiktion, jag vet, men jag fångas ändå av hur Erica Jung valt att framställa redaktören Herr Horsts resonemang:

“Sedan började han berätta för mig hur det var att vara tidningskorrespondent under Hitler. Man hade en halvmilitär ställning och alla nyheter censurerades uppifrån. Tidningsfolket visste mycket som undanhölls allmänheten och de dolde det medvetet. De kände till dödslägren och deportationerna. De visste och ändå vevade de fram propagandan.

”Men hur kunde du bara?” tjöt jag.

”Hur kunde jag låta bli?”

”Du kunde ha lämnat Tyskland, du kunde ha gått med i motståndsrörelsen, du kunde ha gjort någonting!”

”Men jag var inte någon hjälte och jag ville inte vara flykting. Jag var journalist.”

”Än sen då!”

”Jag säger bara att de flesta människor inte är hjältar och att de flesta människor inte är ärliga. Jag säger inte att jag är bra eller beundransvärd. Jag säger bara att jag är som folk är mest.”

”Jamen, varför?” kved jag.

”Därför att jag är det” sa han. ”Det finns ingen särskild anledning.”

(Rädd att flyg, sid 71.)

Brukan och yttrandefrihet/religionsfrihet

Ända sedan Jan Björklund stack ut hakan i Burka-debatten har frågan legat och pyrt – kan elever ha burka och niqab i utbildningssammanhang? Det tycker inte Björklund utan menar att rektorer ska ha rätten att förbjuda den typen av outfits. Såhär sa Björklund i DN den 8 augusti i år:

“Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen.”

Jag var på kurs i veckan och en av deltagarna berättade att hans kompis hade svårt att acceptera Björklunds uttalande, kompisen var blind och med Björklunds resonemang skulle inte han heller kunna delta i undervisningssammanhang. I Sverige finns flera tusen blinda. Hur många bär burka och niqab?

Det kan tyckas självklart att medborgare i religionsfrihetens namn borde ha rätt att klä sig hur de vill. Det blir dock tydligt att så inte är fallet när Sveriges liberala parti tar ställning mot traditionella religiösa dräkter. Jag kommer att tänka på vad vår lärare i mänskliga rättigheter sa på juristutbildningen: “religionsfrihet det är att kunna sitta i en garderob och tro på vad man vill”.

För mig blir det tydligt att juridiken inte räcker till för att besvara frågan: kan elever ha burka och niqab i utbildningssammanhang? Jag kan bara gå till mig själv. Kan jag se bakom burkan och försöka lära känna just den kvinnan? Kan jag blunda för att jag inte ser frisyren, ögonen eller vilken färg på glasögonbågarna hon har? Kan jag vara blind under en promille av mitt liv?

Ja, jag är i alla fall villig att ge personen en chans, precis som jag gör med alla andra.

Yttrandefrihetskommittén får utreda vidare

När Journalisten i förra numret (#09) gjorde en genomgång av var partierna står i olika mediefrågor var det tydligt att det är många saker som splittrar inom blocken (hittar inte genomgången på nätet). Frågor om public service och presstödet visar att varken höger- eller vänsterblocket har en samsyn på medieområdet.

En fråga som jag fastnade för var hur de olika partierna ställer sig till en teknikoberoende tryckfrihetslagstiftning. En sådan utreds just nu inom ramen för Yttrandefrihetskommitténs arbete. Kort består uppdraget i att utreda om den ordning vi har i dag med skilda lagstiftningar för olika typer av medier ska vara kvar eller om man bör slå ihop reglerna till en lagstiftning för samtliga medieformer.

Frågan var ställ på så sätt att partierna skulle svara på om det finns ett behov av en teknikoberoende lagstiftning. Tre partier (M, Kd och V) svarar att de avvaktar kommitténs utredning. Bara ett parti säger nej och det är Miljöpartiet som lägger in en brasklapp och säger att fokus bör ligga på att alla medier ska ha ett starkt skydd. Två partier socialdemokraterna och centern tycker att det finns ett behov av en teknikoberoende lagstiftning. Folkpartiet är lite svävande och ger ett svar av typen: å ena sidan, å andra sidan.

Jag är osäker på vilken slutsats som egentligen går att dra förutom att det råder en splittring i frågan. Att frågan dras i långbänk är ett faktum och eftersom det verkar saknas politisk styrfart för att lösa den kan man väl misstänka att Journalisten kan ställa samma fråga nästa val och få i princip samma svar. Den som lever får se.

Heter det samma sak på engelska?

När man pratar engelska är det lätt hänt att översätta uttryck, idiom, rakt av. Vissa uttryck heter ju faktiskt samma sak på svenska som på engelska som småpotatis till exempel. Det funkar att säga “small potatoes”. Samtidigt vet vi att det inte alltid är lika lätt.

Jag vet inte hur det är med er men jag tänker ofta att jag ska kolla upp svenska idiom för att lära mig hur man säger på engelska, på riktigt. Nu vet jag var jag ska gå. Snubblade över denna blogg. Borde kanske kolla upp vad det är för något innan jag rekommenderar den, men hey… Här har ni i alla fall en massa idiom.

Det är faktiskt kul läsning även om man inte har något särskilt som ska kollas upp. Vad heter till exempel “små grytor har också öron” på engelska? Jo, “little pitchers have big ears”. Såklart.

Vad vet vi om Littorin?

Jag vet ingenting mer om Littorin-affären än det som går att läsa i pressen, men en sak som blivit mycket tydlig de senaste dagarna är att vi hatar att inte VETA. Faktum är att det lär vara ytterst få personer i landet som verkligen vet vad som hänt. Littorin vet väl förhoppningsvis och han nekar, men kan vi VETA att han talar sanning?

Det finns åtminstone tre sätt att angripa problemet att inte veta:

1. Det finns de som utger sig för att veta. De lägger ihop fakta som talar för en viss teori och låter myndiga. Visar det sig att de har rätt kan de deklarera: vad var det jag sa. Har de fel är det sällan någon som kommer ihåg att de var så tvärsäkra på sin sak.

2. Det finns de som fokuserar på helt andra saker – allt som har någon bäring på historien eller som går att dra en parallell till ska dryftas. För den som visar att han kan allt om Geijeraffären, ja, han VET ju i alla fall något om politiker som tidigare anklagats för att ha köpt sex.

3. Det finns också kategorin som har is i magen. De tar ofta ett steg tillbaka och lyfter ett varningens finger. Personen framstår som astråkig men om det senare visar sig att han hade rätt – då blir han den som verkligen VET hur slipsten ska dras och kan leva på det ett bra tag.

En fråga har jag inget bra svar på: sen när blev det så in i norden viktigt för oss att framstå som vi VET när det enda vi faktiskt VET är att nästan ingen i landet VET något?

Varför är företag rädda för sociala medier?

Det kom en artikel från TT som publiceras på bland annat dn.se idag. Den går ut på att sociala medier är ett “säkerhetshot”. Det har gjorts en undersökning och 50 procent av företagen tror att sociala nätverk utgör ett påtagligt hot mot verksamheten. Inte bara ett hot alltså utan ett påtagligt hot.

Det finns ett argument som jag kan förstå och det är om chefer är rädda för att deras anställda ska sitta och slösurfa istället för att jobba. Maskning har väl chefer i alla tider varit rädda för. Jag kan också förstå att chefer är rädda för att känslig information ska hamna i fel händer, men att skylla på de sociala medierna som fenomen? Nej, jag tror rädslan snarare handlar om en okunskap om vad sociala medier egentligen är.

Jag pratade med några på en redaktion vars chef hade synpunkter på vilka de var vänner med på Facebook. Till exempel var de anställda tvungna att meddela chefen om de var vänner med politiker eller var med i någon politisk grupp. Då undrar man: vet chefen vad det innebär att vara vän med någon på Facebook? Knappast. Ta bara Reinfeldts pressekreterares plumpa uttalande på Facebook om städföretaget i hans bostadsrättsförening. Hur hade det avslöjats om journalister inte hade funnits på Facebook. Och att vara med i en grupp är väl det bästa sättet att hålla sig uppdaterad på vad som händer. Men om jag är med i till exempel Moderaterna – är jag per automatik moderat för det?

Jag blir trött. Lösning? Inför obligatoriskt sociala-medier-körkort för alla i beslutsfattande position på alla företag, kanske?

Jag – en porrstjärna?

Jag trillade på en sida som självklart väckte mitt intresse eftersom alla sidor som lagrar personuppgifter är spännande. Den heter stalka.nu. Sidan har den sjuka pay offen:  “Sveriges ledande sajt när det gäller att lämna ut känsliga personuppgifter. Används av extremister till höger och vänster.”

Jag har aldrig sett den förut och började genast stalka mig själv ego som jag är. Den som vill får gärna gå in och stalka mig. Ni kommer bland annat upptäcka att mitt yrke är porrstjärna, att jag är folkpartist och att jag väger 83 kg. Om ni skulle råka skriva fel och utlämna apostrofen är jag istället en 18-årig webbdesigner. Eftersom jag varken är folkpartist eller 18 år är detta alltså ett skämt. Men ett skämt som väcker många frågor.

Frågan är vad den vill säga? På sidan påstår man att “Stalka.nu gör dig kompis med Storebror!”. Mer framgår inte. Jag tänker också på hur mycket av de uppgifter som de säger sig ha som faktiskt finns tillgängligt på nätet. Jag funderar också på om det är olagligt att göra som de gör men det finns ju många som heter Tove Carlén så jag antar att jag inte ska ta åt mig.

Om någon vet något om denna mystiska sajt, vill jag mer än gärna veta mer! (Och ja, rubriken är billig, men jag kunde inte låta bli.)

Tacka negationerna för yttrandefriheten på nätet

Läser 1984 av Orwell och har kommit till avsnittet där huvudpersonen talar med en person som jobbar med att reformera språket. Han berättar att det hela handlar om att skala ner språket, så att man i framtiden bara ska behöva ett fåtal ord. Varför till exempel ha ett ord för dåligt när man lika gärna kan använda obra?
Sensmoralen som Orwell vill lyfta fram är tydlig – den som äger språket äger makten.

En stund senare läser en intressant blogg som tar upp bland annat teknik för att på digital väg läsa och förstå innehållet i en text automatiskt. Det har varit på tapeten relativt länge. Första gången jag hörde talas om tekniken i kommersiella sammanhang var när jag intervjuade företaget Saplo hösten 2008. Bloggen tar upp ett intressant problem som uppstår när tekniken möter människohjärnan. Vi känner nämligen inte alltid för att säga “bra” när vi menar bra. Ibland säger vi istället “inte illa”. Tekniken gillar tydligen inte negationer – ännu.

Jag har egentligen svårt för jämförelser mellan 1984 och dagens samhälle eftersom poängen nästan alltid är att säga att ny teknik är farlig. Men när jag funderar på fördelarna med att automatiskt kunna utläsa om någon är positivt inställd till ett företag, en person eller ett parti kan jag inte komma på många. Åsiktsregistrering är och förblir läskigt. I väntan på den ultimata tankeläsaren (och lagstiftning som förbjuder att den används för åsiktsregistrering) kan vi i alla fall skydda oss med negationer.

Nu blir Sverige kanske (mer) rättssäkert

För en vecka sen kom en ny SOU. Pressmeddelandet finns här. Den handlar om något som vi i Sverige tar för självklart – rättssäkerhet. Tyvärr märker vi medborgare inte brister i rättssäkerheten förrän vi drabbas av dem. Det är därför jag blir så glad när jag ser att frågan lyfts upp på regeringens bord.
Mycket av det som pressenteras i pressmeddelandet borde vara självklarheter. Jag blir mörkrädd när jag läser eftersom jag, blåögd som jag bokstavligen är, ibland får för mig att Sverige är rättssäkert. Den här meningen talar för sig själv: ”En ledstjärna har varit att förfarandet inte får bedrivas över huvudet på den enskilde.” En annan är att: ”Myndigheterna ges(…) ansvar för att ärendena blir utredda i den omfattning som krävs.”
Det som värmer mest är ändå att ”juridiskan” får ge vika för det språk som majoriteten i Sverige faktiskt talar nämligen svenska: ”Överdriven användning av specifika juridiska termer och uttryck har undvikits.” Tack staten, tack Sverige!
It´s a small step for Riksdagen one giant leap för Sweden… eller nåt. (Nu ska SOU:n bara bli lag också.